Välfärdsstaten - bra för medelklassen i första hand
Ur Mattias Svenssons bok Det stora statens återkomst
Det är populärt att tolka verkligheten på följande sätt - välfärdsstaten är en institution som tar från dom rika och ger till dom fattiga.
Tanken är att välfärdsstaten ska handla om ekonomisk utjämning genom att pengar från överklass- och medelklassindivider samt skattebetalare främst går till arbetarklassen och fattigare individer. Men saken är att både offentliga och privata studier har visat att den svenska välfärdsstaten inte alltid fungerar på det sättet.
Snarare är verkligheten idag att välfärdsstaten i första hand gynnar den som är medelklass vilket delvis beror på att medelklassen anses vara det största i Sverige rörande antalet individer som till exempel arbetar i tjänstesektorn, har råd att bo i villa och ta semester varje sommar.
Välfärdsstaten idag och igår
Sedan 1990-talet att antalet välfärdsstater i världen har ökat. Dels beror det på tillkomsten av nya nationer sedan Sovjetunionens och Jugoslaviens sönderfall men även på att globaliseringen genom ekonomiska och teknologiska flöden har resulterat i bättre fungerande ekonomier samt fattigdomsreducering vilket i sin tur underlättat för fler stater att kunna ha offentliga välfärdssystem som genom bidrag, ersättningar och stöd.
Historiskt sett har välfärdsstaten funnits som institution i ungefär 150 år och det var delvis ett resultat av övergången från jordbrukssamhällen till industrisamhällen med urbanisering, sociala problem och ekonomiska omställningar. Preussen och senare Tyskland under ledning av den konservative politikern och rikskanslern Otto von Bismarck brukar räknas som det första välfärdsstaten i modern mening.
Det som är intressanta är att det första välfärdsstaten var “en konservativ idé” och baserat på tanken att offentlig subventionerad skolgång, pensioner och socialförsäkringar skulle motverka både socialt oro liksom krav på liberaliseringar, demokratisering och socialisering av samhället. På det sättet var välfärdsstaten för tyska konservativa även ett medel att förhindra liberal och socialistisk politik. I sin tur har både liberaler och socialister likt socialdemokrater under början av 1900-talet vidareutvecklat välfärdsstater i Europa som den svenska.
Svenska välfärdsstaten och liberalismen
Den legendariske liberale politikern och partiledaren Karl Staff (Folkpartiets föregångare) argumenterade både innan och efter det första världskriget att en välfärdsstat borde utvecklas. Staffs vision var bland annat att dåtidens Sverige skulle utvecklas till ett modernt, liberalt och industrisamhälle där medborgarna skulle vara mindre beroende av sina familjer och privata initiativ för att istället kunna få mer offentligt stöd och välfärd. Inte minst ville Staff att fler svenskar skulle sluta vara beroende till individer som godsägare, storbönder och adelsmän.
Samtidens liberaler under Staff ville dock generellt sett ha en “liten välfärdsstat” för “dom svagaste i samhället”, alltså för medborgare som var fattiga och socialt utsatta. Man får tänka på att en stor del av Sveriges samtida befolkning ansågs vara fattig inklusive faktumet att det fanns en växande arbetarklass. Staffs mål var att välfärdsstaten skulle vara en del av Sveriges utveckling som industrination.
1970-talets arv och expansion - även under Alliansåren
För Sveriges del var det först framåt 1970-talet och socialdemokratins politiska dominans som under Olof Palmes tid som välfärdsstaten, liksom staten i stort som rörande rollen i ekonomin och marknaden, började bli större och expandera i högre grad.
Det är också fallet att välfärdsstaten anses som i SOM undersökningar ha hög legitimitet, tillit och acceptans hos medborgarna och befolkningen i stort. Det förklarar delvis att den liberal-konservativa Alliansen under Fredrik Reinfeldts statsministertid 2006-2014 inte gjorde några större och “radikala” förändringar med välfärdsstaten, dels eftersom man visste att det inte skulle bli populärt hos majoriteten av väljarna.
Trots modern retorik om “det nyliberala Sverige” är fallet att svenska statens förvaltning och institutionella storlek till och med ökade under Alliansens år vid makten. Idag består den offentliga välfärden av över 100 program, system, stöd, ersättningar i allt från det som institutioner som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och CSN tillhandahåller.
Fallet är också att administrationen/byråkratin har tendens att expandera och försvara sig själv. Till exempel, Arbetsförmedlingen anses i SOM undersökningar ha lågt status och popularitet bland medborgarna men ändå vill inte majoriteten av politikerna avskaffa den. Det är lättare att gå till val och få röster genom att lova mer välfärd och pengar än genom att lova mindre samt lova nödvändiga förändringar.
Ett resultat av välfärdsstatens expansion som i fallet med socialdemokraten Anna Lindhs politiska ambitioner under 2000-talet är att välfärdsstaten idag är “medelklassifierad”. Det innebär bland annat att en stor del av välfärdsstatens resurser går till individer som anses vara ekonomiskt välmående och medelklass.
Ett exempel på det är föräldrasäkringar och pappamånader som används oftare i “rika” kommuner som Täby och Danderyd än i “fattiga” kommuner. Det beror delvis på att föräldrar tillhörande medelklassen och övre medelklassen har mer pengar och råd att kunna skaffa barn liksom att tillbringa tiden med barnen.
Ett paradox är att pappamånader är även ett resultat som bland andra progressiva liberaler och libealfeminister har argumenterat och verkat för. Resultat blir liksom att skattepengar från arbetarklassen även går till det som oftare gynnar just medelklassen.
Man kan därför skriva som Adam Danieli gör via Timbros magasin Smedjan att välfärdsstaten är snarare som Prins John än som Robbin Hood. Även under den nuvarande röd-gröna regeringen har det visat sig i offentlig utredning som heter Jämlikhetskommissionen att dagens välfärdsstat oftare gynnar individer tillhörande medelklassen än andra.
Här kan man också tala om “Milton Friedmanslagen” känt som "Directors law" :
Alla offentliga välfärdssatsningar i demokratier gynnar i slutändan den välutbildade medelklassen – alltså de i mitten på inkomstskalan och med stort socialt kapital – på bekostnad av de fattigaste och de rikaste i samhället.
Politiker till både vänster och höger som vill ha makten i Sverige kommer att vilja lova mer välfärd och större stat, likt fallen med Vänsterparitets Nooshi Dadgostar och Kristdemokraternas Ebba Busch Thor. I sin tur kommer en stor del av väljarna att förvänta sig att staten leverera mer och det som politikerna har lovat blir verklighet.
Men istället för att förvänta sig mer välfärd och lova mer välfärd så vore det bättre om fler drar slutsatsen att den svenska välfärdsstaten behöver reformeras och reduceras till exempel genom basinkomst, färre institutioner och fler privata alternativ. För den nuvarande välfärdsstaten som är ohållbar på långsikt som flera offentliga och privata utredningar har visat genom åren.
Tack för att du läser. Du kan stödja och belöna mitt skrivande via:
Pay Pal – lauvlad89@gmail.com
Seeds – vladlausevic
Skycoin – ZxjhWMJRbTNCRQzy5MekZzH4fhdWFCqBP8
Bitcoin 3HbxyDXE9MhNQ8RqsirqgYvFupQzh5Xby2
Swish – 0762345677
Tezos — tz1QrRzkTAKuPKF8dmGW6c1ScEHBUGvoiJBM
Cardano – addr1q9vfs6nqz4xmtnpljwhv4tukyskd2g7enxd87rpugkwwvfun5pnla5d5tes2mvurrc77e7837yd0scrfk063qlha8wgs8d4ynz